Livet på hundskola o kennel.

Då var det måndag igen. Denna helgen sa bara swisch och så var den förbi. Den har varit lugn samtidigt som den varit händelserik. Lille Frans-Jamie vill följa med i resväskan Fredagen började med det vanliga på en fredag - städning av huset och mys med hundar och familj på kvällen. En helt vanlig fredag. Lördagen började med ett besök av Frans-Jamie´s kommande familj för att sen åtföljas av en tur in till Eslöv för att handla presenter och matsäcksmat åt sonen. Eftermiddagen bestod av packning och åter packning och en mamma som höll på att vända ut och in på sig själv av oro. Får han med sig allt han måste ha med? Tänk om det händer något på vägen. Tänk om, tänk om, tänk om... Klockan 17 vinkade vi av Adam vid bussen som skulle ta honom och ytterligare ca 60 franskläsande elever mot Frankrike för en veckas skolresa. Han har det bra men oj vad vi saknar honom här hemma. Han syns inte så ofta då han håller sig på sitt rum i datorns spelvärld men jag kan lova att han hörs! Nu ...

Äntligen, äntligen, äntligen kan jag säga att hundarna är friska! Den där hostan som vi dragits med sedan veckan innan jul har nu äntligen lämnat vårt hem. Det har varit många turer med sjukdom i vår flock. Allt började med Daiki som i oktober förra året började hosta lite då och då. Jag blev orolig och tog henne till veterinär då jag trodde hon fått tonsillit  men veterinären hittade inga symptom på det. Hon fick en lättare behandling men symptomen kvarstod och jag gjorde ny kontakt med veterinär, vilken trodde det berodde på att hon fick lite benrestor i halsen när hon tuggade på ben. Tiden gick och vi fick vår fina valpkull, friska och fina. Veckan före jul började plötsligt 2 av valparna hosta och några dagar efter började ytterligare 2. Det konstaterades kennelhosta . Samtidigt drog det runt på hundskolan (vi var inte anledningen till smitta då ingen av våra hundar varit med på våra kurser på ett bra tag) och vi fick stänga ner verksamheten i 2 veckor. Vi var alltså ...

Godmorgon, denna ljuvliga fredag! Det här håller inte. Jag som alltid älskat att skriva av mig tankar, funderingar och ideér har blivit världssämst på att sköta min blogg. Ja så är det. Jag skriver egentligen för min egen del men allt jag sätter på pränt här i bloggen blir ju offentlig text. Jag har alltid tyckt om att vara öppen och berätta sanningar men det funkar inte av olika anledningar. Detta har jag fått lära mig den hårda vägen och i o m det så tycker jag inte längre att det är så roligt att skriva om mitt liv på kennel och hundskola. Det händer ju hela tiden både bra och dåliga saker och att inte våga berätta om dem känns inte så bra. Att bara berätta positiva saker är ju att ljuga för så är inte ett normalt liv. Eller är det kanske så att jag och mitt liv är annorlunda mot alla andras? Nej, det tror jag faktiskt inte. Framöver delar jag bara positiva saker med er läsare. Allt negativt som händer håller jag för mig själv och de som är mina nära vänner, människor jag kan l...