Att säga Nej och att kunna skryta!
Godmorgon kära läsare! Idag fick jag påbackning av en mycket kär och omtänksam vän. Hon menar att jag inte är rädd om mig. Att jag gör allt för mycket saker för att andra ska må bra och struntar i hur jag själv mår. Hon tycker att jag måste lära mig uttala det där hemska och svåra ordet NEJ. Så här sa en klok person till henne när hon också behövde lära sig att ta hand om sig själv: Mitt största problem var att jag inte hann med något jag faktiskt ville göra för jag var så upptagen med att göra allt för alla andra. Hjälpa till med allt möjligt som tog min tid. Iallafall så sa han till mig att om jag sa nej ibland o la tiden på att göra sånt som fick mig att må bra så var det också bra för alla andra för då blev där liksom "mer" av mig (mentalt o ork o så) vilket gjorde att jag hade mer att ge. Och när jag då valde att säga ja till någon så fick de så mycket mer än om alla skulle ha ett lillfinger. Hänger du med? Kontentan var iallafall typ såhär: mer av m