Gick åt fanders.

Som jag/vi har kämpat i snart 10 veckor med de 3 pluttarna vi fick i Klinga och Walters kull. Jag har slitit mitt hår. Jag har vänt och vridit ut och in på mig själv. Jag har fasen gjort allt som står i min makt och så gick det ändå åt fanders.

Vi tar det från början!

Fredagen den 30 juni födde Klinga 8 stycken jämna, fina, välskapta och pigga valpar. Hon tog lång tid på sig och hade minst 1 timme mellan varje valp. Ingenting var konstigt allt verkade vara som det skulle, liksom fram till söndagsmorgonen. Jag upptäckte då att en av hanvalparna inte tog sig fram mot spenarna och när jag la honom på plats ville han inte äta. Framåt kvällen såg jag att han tappat vikt så jag började försöka stödmata med flaska men det var stört omöjligt, han totalvägrade att suga på nappen. Då fick jag göra som så att en av syskonen fick suga fram mjölken ur en spene, tog bort den valpen och satte till minstingen. Efter lite trixande åt han med god aptit.

Dagen efter åkte vi till veterinären då han fortsatte tappa vikt. Han blev uppvätskad och fick B-vitaminspruta för att öka på aptiten. Han piggade på sig... då började lilla Pluttan, Amelie, visa samma beteende. Ingen aptit alls och nu hade jag 2 att kämpa med.

Dagen efter började nr 3, en annan hane, sluta att äta och nu var det 3 som jag fick mata, lägga till vid spenar mm varannan timme, dygnet runt. Jag började bli helt slut.

Ena hanen blev 3 veckor gammal. Jag insåg att det var kört när jag inte längre ens kund spruta in mjölk i munnen på honom. Han andades tungt och ansträngt, vi åkte till veterinären och han fick somna in.

Allt var lugnt, eller lugnt och lugnt, kämpandet med mat fortsatte men de två små växte sakta och jag kunde hade goda förhoppningar om att de skulle växa på sig och bli friska och glada små valpar. Men det gick ännu en gång åt fanders och dagen innan vi skulle göra valpbeskrivningen, när de var 7 veckor och 5 dagar, visade lilla Pluttan alla tecken på att hon var allvarligt sjuk. På torsdagen åkte jag till veterinären för besiktning och då konstaterades att hon hade lunginflammation. Fick antibiotikaspruta och recept men 2 dagar efter somnade hon stillsamt in av sig själv. Så j...a sorgligt. Vi var så ledsna och inte tala om hur familjen som väntade på henne kände...

Samtidigt upptäckte vi, när jag tog ut Plutten ur buren, att han höll sitt huvud helt på sned. Jag fick en chock!!! Såg ju inget konstigt innan jag satte in honom i buren för bilfärden till veterinären och han var hur pigg och glad som helst på valpbeskrivningen dagen innan.

Jag tog honom till djursjukhuset måndagen efter att han blivit 8 veckor för att kolla öron mm. De hittade inget och vi bestämde att jag skulle lämna in honom morgonen efter för sövning och total genomgång av öron, svalg mm. Det enda de kunde "konstatera" var öroninflammation så han fick cortisondroppar. Huvudet rätades upp, dock inte 100 % rakt men aptiten var som den hela tiden varit, noll och inget. Tror jag köpt upp allt i mjukfoderväg på Arken Zoo i min jakt för att få honom att äta. Det enda som gick ner var getmjölk, dia på mamma och grillad kyckling, inget en valp växer av. Allt annat ratades.

Fram till i tisdags morse åt han getmjölk med bra aptit. Kycklingen gick så där och allt annat visade han absolut inget som helst intresse för. I går, onsdag, fick jag inte i honom en enda gnutta mat, han drack endast lite vatten, inte ens att dia på Klinga var intressant. Jag märkte också att han började andas tungt och ville bara sova. Den roliga golvmoppen var inte alls något kul trots att den for runt mitt framför ögonen på honom.

Idag, när han är 9 veckor och 6 dagar gammal har jag bestämt mig för att avsluta hans så korta liv. Han har märkbart svårt för att andas och blicken är helt tom. Han har gett upp livet och klockan 12.30 ska jag hjälpa honom att vandra över regnbågsbron. Lille Plutten.... Har jag gjort fel som försökt hålla dig vid liv så här länge? Har du lidit?

Sov gott min älskade vän <3

Om jag bara visste vad som var fel på de här 3 valparna... ett svar som jag nog aldrig får.