För sista gången.

För sista gången på väldigt väldigt länge hoppas jag att jag kan säga adjö till Mr Dunderförkylning och kusinen Hosta. Idag känns det som om de båda har bestämt sig för att lämna min kropp och flytta över till någon annan. Kanske hittade dem en väldigt bra värd igår när vi var på Vårdcentralen tillsammans. Det fanns gott om människor att välja på.

Jag fick nämligen en chock igår när jag kom till VC för ett läkarbesök ang min elendiga hosta och feber. Dörrarna öppnade sig för mig och framför mig var det totalt överfullt av människor. Du milde! Är alla dessa sjuka och ska träffa en läkare? Ska jag sitta här hela dagen? Jag stannade upp av förvåning och bara stod där och såg mig omkring. När jag samlat mig, efter ett par sekunder, gick jag igenom hela folksamlingen, tog en nummerlapp och väntade på min tur. Märkligt nog var det bara 2 nummer före mig. Fick syn på en lapp bredvid apparaten för nummerlappar - Vaccinering för influensa sker på måndag 9/11 kl 9-12. Aha!!! Det var därför det var så många människor på detta ställe. Puh.

Mitt besök hos läkaren gick ganska snabbt. Var en trevlig läkare som tog mina besvär på allvar. Jag fick blåsa i en tub, testa min syretillförsel, lyssnat på lungorna, tagit sänkan mm. Besöket resulterade i en stark hostmedicin och order om vila och hålla mig ifrån stora folksamlingar så jag inte drog på mig mer virus (jo det var ju lätt på den platsen hihi). Det var inte lunginflammation då sänkan visade "bara" på virus (inte tillräckligt hög för infektion) men hon kunde höra någon liten förändring på min vänstra lunga. Dessutom syresatte jag inte blodet tillräckligt. Jag gick hem med recept och ett sjukintyg till min chef.

I natt har jag sovit som en stock. La mig runt 22 och sov till D gick till jobb, runt 6. Sov till Adam skulle upp och när han åkt iväg med bussen kröp jag åter ner under täcket och sov till 9. Idag känner jag mig helt utvilad, ännu så länge helt feberfri och hostan har helt bytt karaktär. Hur i hela friden gick det här till? Måste varit en dunderhostmedicin. I dag känner jag mig frisk. Idag hoppas jag innerligt att det är sista gången på väldigt väldigt länge som du kära läsare läser om sjukdomar och elände i min blogg. I morgon ska jag tillbaka till jobb och jag hoppas innerligt att jag inte behöver stanna hemma en enda dag till på evigheter.

Men vilket väder att vakna upp till. Snålblåst och regn, riktigt höstrugg. På med vattentäta skor och regnkappa, sen ut i höstvädret med fina hundgänget. Inte brydde dem sig om något väder. Det var hej hopp när vi kom ut på stora ängen, vilket du ser på filmen ovan. Nu ligger hela gänget i hundrummet och torkar.

Lightschaps Elza. Mamma till Klinga (Tulipa), Sunkullen och Starkullen

Jag får ofta frågan om hur det är att ha en pälshund i det här vädret. Jag brukar svara att det är inte värre än att ha en korthårig hund, tvärtom. Mina blir lite blöta på ytan och torkar ganska fort men dem fäller inte! Skitiga tassavtryck på golvet blir det oavsett om hunden har lång eller kort päls. När pälsen har torkat ser dem ut som dem gjorde innan dem blev blöta, det behövs inte kammas mm efter varje tur utomhus. Det enda jobbiga med sånt här väder är som sagt att det blir så skitigt på golvet (ja jag är lat, orkar inte torka tassarna på 7 hundar varje gång de varit ute) men det blir det oavsett pälslängd. Då är det lättare att dra ett tag med moppen över golvet.

Väntan på att lilla Chianti ska komma till löp fortsätter. Gandhi går där hemma i Gränna och trånar efter henne och jag går här hemma och trånar efter att få ta hand om dem båda.

Blivande pappan...

Blivande mamman...

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Nu ska jag plocka undan frukost och sen försöka ta tag i lite jobb. Önskar dig en trevlig tisdag. Kramiz.