Söndag är sorgens dag.

Då var allt som vanlig igen, eller borde varit som vanligt igen. Det är måndag och det är vardag. Jag sitter ensam vid mitt frukostbord då D åkte iväg till jobb tidigt i morse. Dotter och blivande svärsonen är fortfarande hemma men de är för trötta för att stiga upp "så tidigt" (klockan är nu 10:14). Ja, jag får alltså inta mitt kaffe, kokt ägg och god macka enbart med mina älskade hundar som sällskap.
Mina föräldrars underbara Tibetanska Spaniel "Kalle"

Allt borde vara som vanligt, men inget är som vanligt. En liten filur fattas oss, eller rättare sagt 2 filurer. Min kära veterinär som omkom så tragiskt förra söndagen då hans fru körde på honom (kan jag skriva då det står i media).
http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.4575575-hustru-misstanks-ha-vallat-sin-makes-dod
Det har varit dagar av sorg under julhelgen. Vi började repa på oss och igår hände det som alla visste skulle hända någon gång men absolut inte nu. Det var för tidigt.

Gårdagen var en lugn och skön söndag. D åkte iväg på lite olika uppdrag medan jag städade undan vår trevliga Annandags Julfirande med D släkt. När allt var klart satte jag mig i soffan tillsammans med en film och väntade in att D skulle komma hem och att jag skulle börja fixa middag. D kom hem och vi åt middag i godan ro. Vi förberedde oss på en lugn tv-kväll. Men då ringer telefonen och i andra änden har jag en hysterisk mamma. Lille Kalle krampade!!! Vi slängde oss i bilen, jag med mysfleece och inpackning i håret. Hem till föräldrarna och in med dem och Kalle i bilen. Han hade då slutat krampa men var inte speciellt kontaktbar. Han bara vankade runt och runt samtidigt som han gnällde och pep. Det blev akut till Lunds Djursjukhus där vi fick världens bästa djurvårdare samt veterinär.
Gammalt fint foto på en pigg och glad Kalle. Så som jag vill och kommer minnas Kalle.
Vi fick vänta en stund då det var några patienter redan intagna som veterinären var i full gång med. Kalle vankar runt, runt, runt bordet utan kontakt med oss. Plötsligt lägger han sig ner och vi drar en lättnadens suck, han vilar. Några sekunder senare får han en ny hemsk kramp, en syn jag helst vill glömma, och jag springer iväg för att hämta veterinären. Han får kramplösande medel och sen sätter de en kanyl. Vankandet börjar igen och igen. Det togs blodprover och hon försökte lyssna på hjärtat men det gick inte då han flämtade väldigt mycket. Buk och bröstkorg röntgades men det fanns inget där som kunde tyda på kramperna. Med tanke på symptom kom veterinären fram till att det måste sitta i huvudet. Kalle fick somna in då mamma och pappa var helt och hållet bestämda med att han aldrig ska lida. Som pappa sa "Kalle har varit så snälla mot oss så nu ska vi vara snälla mot honom". Så fina ord och ekar i mitt huvud. Kalle fick ett helt underbart liv tillsammans med mina föräldrar. De älskade honom så mycket som man kan älska en annan individ. Kalle blev lite mer än 12 år och de tre fick 10 underbara år tillsammans.

Sov gott fina älskade underbara Kalle <3 <3 <3
Du var och du förblir en i vår flock och familj. Nu sitter du där på ditt moln och vakar över mina kära föräldrar. Du hade ont och jag är säker på att du är så tacksam över beslutet att låta dig somna in. När dem fattat beslutet upplevde jag det som att du plötsligt blev mycket lugnare. Du la dig ner och tog en lugn tupplur, en tupplur som du fortsätter med där uppe på ditt moln. Älskade Kalle <3

Ja det har varit en tuff natt och tufft att skriva detta blogginlägg. Men för mig är det ett sätt att bearbeta sorgen. Det var också tufft i morse när jag skulle ta promenaden med mina kära hundar och möttes av denna herren.
Lägg till bildtext
Vår gamla Bonzo som blir 14 år i mars. Han är darrig och har svårt fört att resa sig på hala golv. Han har gått på värktabletter nu varje dag i ca 1 år men han har livsglädjen kvar i sina ögon. Så länge han har det inte det inte tillstöter några andra sjukdomar får han vara med oss. Dock trodde vi absolut att han skulle få somna in före Kalle då han är mycket skröpligare. Kalle var hur pigg och glad som helst och inga smärtor (vad vi kunde se). Nä, det blir inte alltid som man tror. Men tanke finns nu hos mig. När blir det vår tur? Måtte vi slippa fatta beslutet.

Ja, vad är det för fel på en helt vanlig söndag? Känslan finns nu att söndag inte är någon bra dag. Har aldrig tyckt om söndagarna men nu är dem avskyvärda. Nu inväntar man söndagarna med fasa. Och jul! Denna julen har varit full av stress, ångest och så sorglig. En jul jag kommer minnas med fasa. Vad är det för fel på en helt vanlig jul???
Det blir alltid solsken efter regn, säger ett ordspråk. Ett ordspråk som jag ofta säger till mig själv och så även denna gång. Det finns inte bara sorg i vårt liv, det finns även glädje och ett glädjeämne är att jag förhoppningsvis ska få sitta med ett härligt gäng bruna underverk om 5-6 veckor (början av februari). Jag bara längtar efter att få hjälpa dem till världen, att borra in näsan i deras mjuka pälsar när dem börjar terrorisera vårt hem. Att få beklaga mig för familjen om hur många bajskorvar jag plockade upp den där morgonen och hur varmt moppen får jobba.

Blivande pappa Gandhi´s kull.
Valp från India´s tidigare kull.
DRÄKTIHETSDAGBOK, dygn 25.

  • mage: 68 cm (ingen ökning)
  • midja: 59 cm (ingen ökning)


Embryot är nu 14 mm stort och fosterblåsorna, som är som små bubblor, är ca 2,5 cm.

Dag 21; muskler skapas. Ögonen har formats och är nu pigmenterade.
Dag 22: Bröstben börjar bildas samt frambenshandplattan.
Dag 24: Tårna på framtassarna börjar separeras. Det taktila (känselsinnet) bildas liksom läppfolikar. Bröstbenet färdigställs. Ögonlock bildas.
Dag 26: Baktassarnas tår separeras.

India själv mår superbra. Tigger som en tok och är ständigt hungrig. Hon är precis som en blivande mamma ska vara <3
Från morgonpromenaden.

Får man inte mat hemma får man fixa den själv.
Avslutar med några bilder från morgonens promenad.
Mor och dotter gräver efter möss tillsammans. Heidieh och Stella.

India och Stella.

Önskar dig en trevlig måndag. Kramiz.

Kommentarer

Populära inlägg

Gick åt fanders.