Gräva ner sig, dra täcket över huvudet...
Vissa perioder i livet är inga roliga perioder. Under dessa perioder känner man sig totalt värdelös och meningslös för allt och alla. Jag har en sådan period just nu.
Denna veckan har varit jobbig. Redan i måndags kändes det som om veckan skulle bli evigt lång. Jag hade ångest för att jag skulle jobba i 1,5 ynka timme på kvällen. Jag ville bara lägga mig på sängen och tycka synd om mig själv istället. Nu blev jobbet mycket kul och givande så det kändes lite bättre när jag kom hem.
Tisdagen ska vi inte tala om. Vaknade och kände mig trött och sliten, ville inte alls stiga upp ur min sköna tröstande säng. Jag steg upp och ett urdåligt humör slog till mig. Denna dag skulle jag kunna bita vem som helst. Gruvade mig för hur kvällens jobbtimmar skulle gå, men även de gick superbra och jag kände mig bättre till mods när jag kom hem. Till det hamnade jag i en mycket intressant diskussion på FB som peppade mitt humör en hel del. Hade jag inte varit på det humör jag var så hade jag inte lagt mig i diskussionen, men nu var jag på hugget för att bitas och jag bet ordentligt.
Varje vecka har en onsdag, liksom denna hemska veckan. Jag vaknade på bättre humör men dagen var ändå jobbig. Det hände inget speciellt och jag gjorde bara saker jag måste göra. Kvällens kurs gick bra och jag hade kul. Dock slutade kvällen inte som jag hade önskat. Jag fattade ett beslut som jag lär få äta upp idag.
Då blev det torsdag och idag ville jag absolut inte stiga upp ur min säng. Skulle utan tvekan kunna ligga kvar i sängen med täcket högt upp över huvudet hela dagen. Jag är för mycket samtidigt som jag är ingenting. Jag är jag men jag räcker inte till... Nä, denna veckan vill jag helst bara springer iväg så jag kan glömma den. Ok, lördag vill jag förhoppningsvis komma ihåg men dessa dagar som hittills varit ska jag stoppa så långt bak jag kan i min kvinnliga hjärna.
Men det har ändå funnits lite positiva glimtar dessa hemska dagar. Mitt jobb med hundkurser om kvällarna, då har jag känt mig tillräcklig och behövd. Samvaron med mina hundar har gett samma känsla (utom i tisdags då hundarna inte ens ville vara i min närhet). Valparna, dessa helt underbara valparna som ger mig lyckorus varje gång jag tittar ner i valplådan.
Idag är valparna 11 dygn gamla och jag kan se att ögonen är på väg mot att öppnas (ca 12-14 dygn gamla). Det har bildats riktiga sprickor. Dessutom tar nu valparna sig fram med hjälp av alla 4 benen men fortfarande med magen i marken. Nu går det fort att ta sig fram till mamma när hon lägger sig i valplådan.
De har växt så otroligt mycket och är nu små välmående tjockisar. Fortfarande är 2 av tikarna lediga.
Mamma Stella är nu frisk från det hon hade med livmodern. Antibiotikan är slut och hon äter mat med god aptit. Allt känns jättebra runt valparna. Till helgen får de flytta ner till oss i köket under dagarna och sova med oss i sovrummet om nätterna.
Nu tog även skrivarlusten slut. Ska plocka in frukosten och mata min sovande son. Vad resten av dagen kommer bjuda på har jag ingen aning om. Kanske blir det täcket över huvudet eller så händer något som ger mig lite livsgnista. En välbehövlig gnista... Jag har ingen kurs ikväll så kanske tar jag en tur med hundarna i skogen istället. Skogsluften brukar vara bra för själen och tankarna.
Önskar dig en trevlig torsdag. Kramiz
Denna veckan har varit jobbig. Redan i måndags kändes det som om veckan skulle bli evigt lång. Jag hade ångest för att jag skulle jobba i 1,5 ynka timme på kvällen. Jag ville bara lägga mig på sängen och tycka synd om mig själv istället. Nu blev jobbet mycket kul och givande så det kändes lite bättre när jag kom hem.
Tisdagen ska vi inte tala om. Vaknade och kände mig trött och sliten, ville inte alls stiga upp ur min sköna tröstande säng. Jag steg upp och ett urdåligt humör slog till mig. Denna dag skulle jag kunna bita vem som helst. Gruvade mig för hur kvällens jobbtimmar skulle gå, men även de gick superbra och jag kände mig bättre till mods när jag kom hem. Till det hamnade jag i en mycket intressant diskussion på FB som peppade mitt humör en hel del. Hade jag inte varit på det humör jag var så hade jag inte lagt mig i diskussionen, men nu var jag på hugget för att bitas och jag bet ordentligt.
Varje vecka har en onsdag, liksom denna hemska veckan. Jag vaknade på bättre humör men dagen var ändå jobbig. Det hände inget speciellt och jag gjorde bara saker jag måste göra. Kvällens kurs gick bra och jag hade kul. Dock slutade kvällen inte som jag hade önskat. Jag fattade ett beslut som jag lär få äta upp idag.
Då blev det torsdag och idag ville jag absolut inte stiga upp ur min säng. Skulle utan tvekan kunna ligga kvar i sängen med täcket högt upp över huvudet hela dagen. Jag är för mycket samtidigt som jag är ingenting. Jag är jag men jag räcker inte till... Nä, denna veckan vill jag helst bara springer iväg så jag kan glömma den. Ok, lördag vill jag förhoppningsvis komma ihåg men dessa dagar som hittills varit ska jag stoppa så långt bak jag kan i min kvinnliga hjärna.
Idag är valparna 11 dygn gamla och jag kan se att ögonen är på väg mot att öppnas (ca 12-14 dygn gamla). Det har bildats riktiga sprickor. Dessutom tar nu valparna sig fram med hjälp av alla 4 benen men fortfarande med magen i marken. Nu går det fort att ta sig fram till mamma när hon lägger sig i valplådan.
Mamma Stella är nu frisk från det hon hade med livmodern. Antibiotikan är slut och hon äter mat med god aptit. Allt känns jättebra runt valparna. Till helgen får de flytta ner till oss i köket under dagarna och sova med oss i sovrummet om nätterna.
Nu tog även skrivarlusten slut. Ska plocka in frukosten och mata min sovande son. Vad resten av dagen kommer bjuda på har jag ingen aning om. Kanske blir det täcket över huvudet eller så händer något som ger mig lite livsgnista. En välbehövlig gnista... Jag har ingen kurs ikväll så kanske tar jag en tur med hundarna i skogen istället. Skogsluften brukar vara bra för själen och tankarna.
Önskar dig en trevlig torsdag. Kramiz
Kommentarer